stockholm i mitt hjärta?
Njae, det vette tusan. Nu har jag skrubbat på här i ett par timmar och funderat lite. Idag är det två veckor kvar tills jag lämnar huvudstaden. Och jag känner mig lättad. Jag tror att när man bott här ett tag så slits man omedvetet med i vardagsstressen. Folk är alltid på väg någonstans. Om det inte är på väg till jobbet eller affären så ska man framåt i karriären. Och fort ska det gå. Sen om man råkar springa över någon finns ingen tid att be om ursäkt. I England, såsom jag uppfattat det hittills, är det annorlunda. Där hinner man knappt uppfatta en knuff på axeln innan någon säger: - Sorry mate! Sen är ju självklart inte allt med Stockholm dåligt. Jag älskar att det finns massor och göra och man tar sig alltid dit man vill. Men jag är less på stressen här och längtar till engelsmännens gästvänlighet och värme. Jag känner bara Danny och hans familj men på något sätt känner man sig välkommen överallt. Tempot är betydligt lugnare och människor är hjälpsamma. Nä, nu får det vara slutfilosoferat. Ugnen ska få sig en omgång till. Hejpa!
Jag känner igen det där från Dublin när jag bodde där, folk var helt otroliga! En tant tog armkrok på mig vid en busshållplats och började berätta att hon varit på väg till kyrkan men att "would you believe the church was closed" på charmigaste irländska dialekten. Och så säger man alltid tack till busschauffören. Såna små grejer gör livet lite trevligare! Om man sen kunde kombinera det med svensk byggstandard så skulle det vara rena paradiset! :)
hahaha, ja jag har lagt in önskemål om en dusch. sen kommer jag ha mitt paradis. ska skaffa matchande stövlar och paraply också så jag klarar av regnet. men småsakerna som att man alltid säger tack till busschauffören övertygar mig om att jag kommer få det galant!
